För ungefär en vecka sedan sändes en dokumentär på SVT som heter Plast överallt, om ni inte har sett den tycker jag ni ska lägga 46 minuter på det. Folk verkar gilla skräckfilmer, och detta är en skräckfilm fast på riktigt. Vi människor håller på att kväva vår egen jord med plast, vi slänger just nu mer plast än vi tom tillverkar och tillverkningen fortsätter bara att öka år efter år. Stora företag som Coca Cola går från returflaskor till engångsflaskor för att öka sina egna vinster, men det finns hela tiden en förlorare och det är vår miljö. Och när miljön förlorar så är vi alla förlorare.
Jaja, tänker ni, men det här händer ju inte här. Jo men visst, där har ni fel. Våra egna kuster översköljs av plaster från våra egna, svenska industrier. Ni kan läsa en artikel om bohuskusten här.
Med fotbollslaget har vi under två vårar städat diken i vår stad, fy fan vad skräp folk slänger. Plast, papper, fimpar, däck, bildelar, soffor, byråar, snabbmatsförpackningar, etc. Vad får folk att tro att man bara kan veva ner rutan och kasta ut skräpet i diket. De måste ligga på samma nivå som små barn som leker ditut och gömmer sig bakom en sked. Om man inte längre ser skräpet så finns det inte, eller?!
På somrarna när vi tar våra löprundor så springer vi alltid förbi en "soptipp", för varje vår så dumpar folk saker här. Ett kylskåp, en soffgrupp, en bokhylla och lite annat smått och gott. Varför? Jo, för man kan lätt backa in bilen och lyfta ur saker och inget hus i närheten kan se vad de gör. Och om ingen ser, så är det tydligen helt ok.
Det mest skrämmande är faktiskt inte det synliga plasten, den är visserligen ful, farlig och hör inte hemma i vår natur. Men det är när den når våra hav och efter några år slagits sönder till mikroplaster som vi för vårt allra största problem. Då kan vi nämligen inte längre städa upp plasten, den finns överallt, i våra fiskar, i plankton, den smyger sig in i våra livsmedel och i vårt dricksvatten. Och tillslut består vi alla av mer eller mindre plast.
Jag har inget bra svar på hur denna fråga ska lösas, jag kan bara dra mitt strå till stacken. Jag kan rösta på de partier som tror och vet att klimathotet vi står inför är verkliges och som också vill göra något åt det, jag kan undvika att använda och köpa plaster där jag har ett val, jag kan försöka påverka mina nära och kära och de butiker jag handlar i, jag kan bojkotta de företag som gör mest fel samt sopsortera så mycket som det bara går. Det räcker kanske inte långt, men om många gör som jag så når vi fram och även om vi alla inte kan stoppa denna tsunami av plast som vi ser torna upp sig framför oss så kan vi i alla fall kanske dämpa dess framfart något och till slut kommer världens ledare att inse var vi är på väg och vi hoppas det inte är försent då.
Jaja, tänker ni, men det här händer ju inte här. Jo men visst, där har ni fel. Våra egna kuster översköljs av plaster från våra egna, svenska industrier. Ni kan läsa en artikel om bohuskusten här.
Med fotbollslaget har vi under två vårar städat diken i vår stad, fy fan vad skräp folk slänger. Plast, papper, fimpar, däck, bildelar, soffor, byråar, snabbmatsförpackningar, etc. Vad får folk att tro att man bara kan veva ner rutan och kasta ut skräpet i diket. De måste ligga på samma nivå som små barn som leker ditut och gömmer sig bakom en sked. Om man inte längre ser skräpet så finns det inte, eller?!
På somrarna när vi tar våra löprundor så springer vi alltid förbi en "soptipp", för varje vår så dumpar folk saker här. Ett kylskåp, en soffgrupp, en bokhylla och lite annat smått och gott. Varför? Jo, för man kan lätt backa in bilen och lyfta ur saker och inget hus i närheten kan se vad de gör. Och om ingen ser, så är det tydligen helt ok.
Det mest skrämmande är faktiskt inte det synliga plasten, den är visserligen ful, farlig och hör inte hemma i vår natur. Men det är när den når våra hav och efter några år slagits sönder till mikroplaster som vi för vårt allra största problem. Då kan vi nämligen inte längre städa upp plasten, den finns överallt, i våra fiskar, i plankton, den smyger sig in i våra livsmedel och i vårt dricksvatten. Och tillslut består vi alla av mer eller mindre plast.
Jag har inget bra svar på hur denna fråga ska lösas, jag kan bara dra mitt strå till stacken. Jag kan rösta på de partier som tror och vet att klimathotet vi står inför är verkliges och som också vill göra något åt det, jag kan undvika att använda och köpa plaster där jag har ett val, jag kan försöka påverka mina nära och kära och de butiker jag handlar i, jag kan bojkotta de företag som gör mest fel samt sopsortera så mycket som det bara går. Det räcker kanske inte långt, men om många gör som jag så når vi fram och även om vi alla inte kan stoppa denna tsunami av plast som vi ser torna upp sig framför oss så kan vi i alla fall kanske dämpa dess framfart något och till slut kommer världens ledare att inse var vi är på väg och vi hoppas det inte är försent då.
 |
| En bild från dokumentären Plast överallt |
 |
| En bild från artikeln i SVT om bohuskusten |
 |
| 220.000 m³ per år dumpas i Nordsjön En kubik per timme, dygnet runt, året runt 11 kommuner skall städa 8.000 m³ sköljer upp på Bohusläns stränder. Projektet Ren Kust i Bohuslän är ett samarbete mellan Bohusläns tio kustkommuner, Göteborg samt Kungsbacka kommun. Fiskkartan kan köpas för 200 kr och behållningen går oavkortat till projektet att hålla bohuskusten ren från plast. |