Har gått som på nålar sedan 29 april när jag började skicka ut manus till mina testläsare, för lite mer än en vecka sedan kom de första små kommentarerna och i förrgår fick jag mitt första omdöme tillbaka. Nu svävar jag på små moln 💖
Testläsare Marina har hittat de "skavanker" jag redan noterat i min egen analys och kommit med tre sidor av konstruktiv kritik, gör så här, tänk så här... blir så lycklig av all tid och tankemöda hon lagt på att förbättra mitt manus 💖
Men jag fick den första feedbacken en natt för 1,5 veckor sedan, jag hade publicerat nedan bild under #fredagsmening och vaknade morgon efter med ett meddelande i min inkorg. Testläsare Emma är förfasad över branden och rädd att det är Morfarshagen som brinner ner till grunden 💖
 |
| #fredagsmening När han springer in i huset en sista gång nästan golvas han av utsikten genom fönstren i vardagsrummet. Bara några hundra meter bort syns en massiv mur av eld som stormar mot dem. En vägg av flammor från markytan och långt ovanför trädkronorna. |
Utan att avslöja vad som brinner kan jag meddela att det inte är Olivias hus i Morfarshagen, det skulle jag inte klara av att göra. Det huset betyder alldeles för mycket för mig, trots att det bara finns i mitt huvud och inte på riktigt.
Emmas kommentarer lugnade mina dallrande nerver en stund, en av mina testläsare har fallit för Olivia och Morfarshagen. Om jag minst fått med mig en av dem så har jag vunnit, för det betyder ändå att det finns en chans för min berättelse att fånga några läsare 💖
De senaste veckorna har varit fyllda med jobb, trädgård och kalas, har smygstartat del 2 men sedan inte hunnit fundera så mycket på mitt skrivande. Så kom ett meddelande från Marina, kort och koncist. Tog mig över 1,5 h innan jag tordes svara på meddelandet. Tusen tankar for genom mitt huvud, jag analyserade, överanalyserade, sönderanalyserade meningen tusen gånger om. Törs jag svara? Vad kommer hennes omdöme vara? Är det bara att slänga manus nu och lära mig virka på fritiden? Vill jag bli bedömd? Varför gör jag det här?
Men så tog jag tjuren vid hornen, svarade och fick gåshud på hela kroppen, både av det fina omdömet men också för att en för mig helt främmande människa har tagit sig tid att stötta min resa mot att eventuellt bli en utgiven författare 💖
Marina är inte speciellt förtjust i feelgood böcker. Varför har jag då valt henne som testläsare tänker du? Jo, dels är hon en rutinerad läsare av alla slags böcker och dels är det bra att ha någon som sätter boken i andra perspektiv. Och precis som jag trodde, föll hon inte i fällan. Ett av hennes råd var att lägga till något eller någon som inte är så perfekt och godhjärtad. Kan bara hålla med, men i första utkastet har allt bara varit glädjefullt, så jag måste se över mitt manus någon dag när jag är förbannad eller tvär. Lite fix med tempus har hon även noterat, även där kan jag bara hålla med. Jag har inte följt någon vettig plan i mitt skrivandet, texten bara ville ut och jag flödesskrev direkt ur hjärtat. Så det blir bakläxa för mig. Något för många karaktärer kanske, den har skavt hos mig...hur löser jag det när jag älskar alla mina karaktärer? Men Marina gav mig lite råd hur jag ska hantera problemet och den tråden har jag genast börjat spinna på i mitt huvud.💖
När jag kom till rubriken miljöbeskrivning dog jag en smula, så lycklig över hennes fina ord. Jag har oroat mig att jag inte lyckats förmedla mina egna känslor, men det kanske jag ändå gjort. 💖
Den röda tråden verkar också fungera rätt så bra. Kräver en liten finputsning, men finns ändå genom hela manus 💖
Sedan igår fick jag en ny positiv överraskning när Marina publicerade ett fint inlägg på sitt Instagram. Hon skriver att boken träffar henne rätt i sitt inre, precis där jag som författare önskar nå ut. 💖
Stort tack för all fin respons, Emma och Marina, ni är guld värda och era fina ord är som balsam för min själ. 💖
Kanske jag trots allt kan skriva för mer än mig själv, kanske ska jag våga ge det en chans? Nu ska jag vänta in omdömen från övriga testläsare och sedan ska jag ta tag i redigeringen igen. Tills dess njuter jag av trädgård, familj och att skriva lite då och då på uppföljaren. För tanken är att det ska bli tre delar av Morfarshagen och efter det har jag ytterligare några manus på G. Men jag skyndar långsamt, tänker inte bränna ut mig på ett nytt projekt. Planen är att låta skrivandet läka min utmattade hjärna inte spä på skadan ytterligare.
Dessutom har del 2 och 3 inte samma behov av att ta plats, där börjar jag i rätt ände. Har en grovplanering för de första 41 kapitlen i tvåan och har redan skrivit 8,5 av dem. Del tre är egentligen mer färdig i mitt huvud, så jag hade ingen aning hur jag skulle starta upp tvåan...men det visade sig inte vara något problem för direkt jag satte mig vid det tomma dokumentet rann kapitlet bara ur mig.
Det var allt från min lyckobubbla idag, hoppas ni andra får en riktigt fin dag 💖