Efter många år med alldeles för lite tid, ork och mod så har en tanke sakta vuxit sig fram inom mig. Så länge jag kan minnas har jag älskat att läsa och att skriva, som liten skrev jag mängder av hästnoveller och svepte att hästböcker jag kunde hitta och ha råd med. Med åren har genren skiftat, jag har nog främst gillat spänningsromaner och deckare och alltid sett framför mig att den dagen jag blir författare (en livslång dröm ni vet) så ska jag skriva en deckare. Och ja, det finns flera embryon till otäcka böcker i mitt huvud, MEN med åren har jag känt att jag gärna läser deckare men även mysdeckare och feelgood. Och just nu cirkulerar fyra manus i mitt huvud där två av dem måste klassas som feelgood. Livet och omvärlden bjuder på så mycket otrevligheter och tragedier att jag måste ha lite glädje och mys i min hjärna. Dessutom finns det ju så många fantastiska författare som skriver spänning och som jag gärna läser.
Hur som helst så växte längtan av att skriva sig så stark att jag under hösten vintern började växla över från en önskedröm till att det kanske skulle hända. I slutet av förra året tog jag beslutet, och det lustiga är att ingen jag känner verkar förvånad över beslutet förutom jag. Jag har inga som helst krav på mig att få böcker utgiven, och jag hoppas verkligen ingen annan ställer de kraven på mig heller. Just nu vill jag bara få ur mig alla ord och idéer som bitvis blockerar min hjärna. För nya dyker ständigt upp och pockar på uppmärksamhet. Jag har inte heller några drömmar om att kunna leva på mitt skrivande, det är få förunnat.Men jag hoppas på att jag ska känna mig nöjd med de verk jag får ur mig även om de bara blir liggande i en mapp på molnet.
I dagens sociala medier finns det tillgång till så många underbara människor, en del av dessa är mina favoritförfattare men de är också som precis vilken annan människa som helst, och de bjuder mer än gärna på sina kunskaper och peppar oss andra som vill försöka. Med tanke på allt man läser om nätmobbing, troll och elaka kommentarer så måste jag skratta mig lycklig som hamnat i ett community där bara pepp och snälla kommentarer existerar. En av dessa härliga människor skrev någonstans att för att våga ta klivet och verkligen bli en författare måste man våga säga det till andra än sig själv. Har man väl sagt det högt till många så finns det liksom ingen väg tillbaka. Och till slut tog jag modet och vilken befriande känsla.
För två veckor sedan började jag skriva ner stödord, namn, ålder, händelser, ja allt som jag samlat på mig måste bara ut i punktform. Men för varje gång jag satte mig vid dokumentet blev ord till meningar och slutligen till hela stycken, men inte i helt korrekt tidsordning. Mitt andra dilemma är att jag skriver på del 1 i datorn men på del 2 i huvudet, ibland får jag lite panikkänsla av att jag måste ikapp, så nu har jag satt upp en målbild på när jag tänker mig att saker ska vara klar. Och nu blir plötsligt många säkert oroligt att jag tror att allt ska hända i år, men jag tänker ta det sakta och låta processen få ta sin lilla tid. Del 1 vill jag har klar i år och del 2 nästa år, men tar det längre eller kortare tid så spelar det ingen roll. Jag om någon vet att livet bjuder på en del ups and downs och då måste dessa hanteras utan att jag stressar ihjäl mig med ett stort bokprojekt också. Jag är dessutom på en väldigt dålig plats kapacitetsmässigt i min hjärna, efter två tidigare sjukskrivningar för utmattning har jag under flera år varit betydligt sämre än när de sjukskrev mig de första två gångerna. Men jag hoppas denna resa, i långsam takt, får bli ett sätt att låta min hjärna återhämta sig.
Jaha ja, det blev ju världens längsta inlägg precis som vanligt när jag börjar skriva. Så vi rundar av så jag kan återgå till mitt lilla projekt som går under arbetsnamnet Morfarshagen. Ni hittar mig förresten under ett nytt instagramkonto som heter annicaostlund_forfattare, om ni är intresserad av att följa min resa kan ni lägga till mig där.
