Efter två tidigare sjukskrivningar så vet jag när gränsen är passerad, och det var tyvärr ett bra tag sedan. Men jag fortsätter tänka att nästa vecka, nästa månad blir det bättre. Fast jag vet att det inte är sant.
Jag har kämpat hela livet med att försöka lära mig tycka om mig själv, att börja tro på mig själv och någon gång ibland sätta mig själv före alla andra. Men det är svårt. Jag kommer nog aldrig gå i mål. Men jag har i alla fall kommit dit att jag acceptera mig själv (nästan jämt) för den jag är.
Jag har under förra året börjat en resa mot ett bättre mående, men det tar tid. Med allt som varit på jobbet på senare tid så har jag återigen gått från att jobba för mycket till att jobba ännu mer för mycket. Det har slitit hårt och nu får det vara nog! Jag mår inte bra, jag är konstant trött,jag har kronisk värk i huvud och axlar, jag tränar inte, jag glömmer allt (å då menar jag ALLT) och värst av allt, jag har blivit sur och bitter 🥺
Utan min familj skulle jag helt ärligt inte kliva ur sängen just nu, för min första tanke varje morgon när klockan ringer är att dra täcket över huvudet och aldrig mer kliva upp. Sedan faller alla måsten över mig och jag blir ännu tröttare men jag kliver upp.
Varje dag har jag en to-do-list, och varje dag är Annica’s må-bra-ruta inte avbockad, tillsammans med en hel del andra rutor. Att aldrig fylla på med energi, att alltid kämpa hårt på sina sista energidepåer och ändå aldrig nå i mål. Den magkänslan är aldrig rolig att ha när man går och sover. För trots att jag vet att det är omöjligt att nå i mål, så är känslan av misslyckande alltid den som väger tyngst.
Ni som varit här vet jag pratar om, ni andra hoppas jag aldrig ska behöva uppleva det. Det här är inget tyck synd om mig inlägg, det här är min vardag och ingen kommer hjälpa mig ur den. Jag vill inte ha en massa "krya på dig, tänk på dig själv" eller ännu värre "så ska du inte tänka, så ska du inte göra". Det här är mina känslor, mitt mående, mitt liv! Jag behöver bara få skriva ut det jag känner inombords.Sätta ord på var jag är och vart jag vill.
Så 2020 är året jag sätter hårt mot hårt, året då jag ska ta mitt mående på allvar. De som inte accepterar ett nej eller ständigt klagar över att jag är tråkig som inte vill göra si eller så.
I don’t give a damn!
Det här är mitt liv och min hälsa, jag bestämmer själv vad jag vill lägga min dyrbara fritid på. För första gången i mitt liv backar jag inte för konflikter. Jag vet mina rättigheter och mitt värde och jag kommer stå upp för dem.
Nu är det dags för Annica 2.0
![]()
