Idag för 20 år sedan somnade min svärfar in.
Minns hela dagen som om den vore igår.
Usch, vilken dag och vilka jobbiga veckor och månader.
Vi hade bara i dagarna innan pratat om hur gärna svärfar ville ha barnbarn och vi sa att då måste han kämpa ett tag till för barnbarn kan man inte få över natten.
Han orkade inte kämpa så länge och fick tyvärr aldrig se sina fyra barnbarn.
Och de fyra barnbarnen fick aldrig förmånen att träffa sin fina farfar.
Att förlora en närstående är fruktansvärt och att stå bredvid någon som precis förlorat sin älskade far är så hjärtskärande jobbigt.
Men det allra jobbigaste var nog tystnaden, helt plötsligt slutade folk ringa och komma.
Däremot kom det fram folk på stan och beklagade sorgen och klappade oss på axeln, folk som vi i normala fall knappt hejar på.
Varför är vi så rädda för känslor i Sverige?
Är det en rädsla för att inte veta vad man ska göra eller för att säga fel saker?
Är det skam för att det drabbat en nära vän men inte en själv?
Det finns inget rätt eller fel.
En kram och ett löfte om att man finns där om personen vill prata räcker för det mesta.
Oftast vill inte den sörjande prata, men vetskapen om att vänner finns där är tröstande till viss del.
När vännerna vänder ryggen till blir sorgen dubbel.
Jag tycker självklart också att det är jobbigt när något hemskt inträffar mina vänner.
Men tänk vad litet det obehag jag känner är jämfört med hur de drabbade har det.
Så lägg det åt sidan och ställ upp på dina vänner och närstående i en tid när de behöver all tröst och stöttning de kan få.
Jag lovar att ni mår så mycket bättre efteråt!
Men främst av allt hoppas jag att ni ska slippa gå igenom obehaget och att alla våra nära och kära håller sig friska och krya!
♥ KRaM aNNiCa ♥
 |
| Jag har haft turen och varit hyfsat förskonad från dödsfall. Men de senaste åren har de tyvärr duggat lite väl tätt. Morfar och mormor, en tidigare vän och makens två närmaste kollegor har lämnat oss inom loppen av några år. Nu hoppas jag att jag slipper begravningar på ett bra tag! |