Börjar tro att det är sant att livet börjar vid 40.
Har visserligen 1,5 år kvar dit, men äntligen börjar bitarna falla på plats och jag börjar hitta min plats i tillvaron där jag trivs och känner mig bekväm.
Jag har äntligen insett att jag inte behöver göra alla nöjd, det räcker om jag och mina närmaste känner sig nöjd.
Jag behöver inte längre ha panik och ständigt dåligt samvete för allt jag inte hinner, för det kommer en morgondag också.
Så skönt att se att vägen jag valde att vandra för några år sedan var den rätta.
Lite smått frustrerad blir jag dock fortfarande över att saker tar för lång tid, speciellt när det handlar om mitt tillfrisknande och min träning. Jag vet ju egentligen varför det tar tid och att jag måste skynda långsamt, men likt förbaskat blir jag frustrerad.
De senaste veckorna har snurrat på i ett sjukt tempo och då blir återfallen i mina gamla tankebanor fler.
Men det handlar om att jobba sig tillbaka och byta ut tankarna till mer positiva så vänder det snart igen.
Även denna vecka har varit stressig, men nu i helgen har jag försökt ladda batterierna.
Fyra skolavslutningar, en varje dag från tisdag till fredag samt en
After Work hemma hos oss på fredagen, är de stora händelserna.
Men jag har lyckas klämma in två pass träning i allt annat och det var välbehövligt!
Med risk för att verka tjatig så vill jag ännu en gång berätta vilka fantastiska människor jag jobbar med.
Det är väldigt högt till tak när vi träffas och för en utomstående kan vi nog tyckas vara nästa dum mot varandra. Men det finns ingenting annat än kärlek och omtanke bakom allt, och en stor mängd ironi =)
Att vi alla är väldigt olika varandra skapar givetvis en viss irritation och frustration, speciellt hos mig som gärna vill ha ordning och reda och var sak på sin plats.
I fredags fick jag ta hand om dem lite extra, alla åtta =)
(två av dem jobbar inte längre med oss, men vi har inte riktigt släppt greppet om dem)
Igår pustade vi ut i solstolen.
Förutom att klyva lite ved så gjorde vi verkligen inte många knop.
Totalt handlingsförlamade hade vi nog antagligen legat kvar där ännu om inte Mia gumman <3 av="" h="" p="" rt="" sig.="">
3>
Nu blev det ännu en kväll med bubbel, grillat och massor av skratt.
Kvällen avslutades i soffan med två av sönerna och vi såg en riktigt bra komedi.
Here comes the Boom med Kevin James och Salma Hayek.
Så där lagomt mysig, rolig, brutal och förutsägbar som en bra film ska vara.
Antagligen var jag totalt övertrött för jag skrattade så jag grinade stundtals.
Just nu regnar det ute och jag tycker det känns helt ok.
Ska ta och göra en kopp kaffe och sedan lägga mig i uterummet och lyssna på regnet och läsa en bra bok.
Hoppas ni får en fin söndag!
♥ KRaM aNNiCa ♥
 |
| Förr eller senare hamnar vi alla vid ett vägskäl i livet. Det kan vara små eller stora beslut som måste tas och som sedan stakar ut delar eller resten av vårt liv. Mitt stora vägskäl inträffade i januari 2009 när morfars död blev den sista droppen som fick bägaren att rinna över och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. 4,5 år har gått och jag är långt från frisk, men jag är på god väg! Samma år ställde jag mig själv inför ännu ett vägskäl när jag mitt i brinnande finanskris sökte och fick ett nytt jobb. Där har jag fått massor av härlig kollegor som verkligen stöttat mig under mina jobbiga perioder. Och från det gamla jobbet har jag en härlig person som jag nog aldrig kommer att släppa kontakten med. Min viktigaste lärdom är att ensam är INTE stark! |
 |
| En annan lärdom är att man inte alltid kan köra på i fullt tempo utan återhämtning. I perioder kan man göra det, men inte i massor av år som jag gjorde. Jag har lärt mig att uppskatta och ta tillvara på lugna och långsamma stunder. |